DRIVEN

Ekot av Inre Våld

Det är en märklig känsla när du först upplever tystnaden i DRIVEN. Det är inte en fridfull tystnad, utan den täta, tunga stillhet som dröjer sig kvar efter att det sista ljudet av våld har klingat ut. ARJAN SPANNENBURG tvingar betraktaren att inte bara observera, utan att känna den hårda, skoningslösa asfalten under sina fötter. Landskapet på duken är ett ingenmansland. En igenvuxen, förstörd väg fungerar som den perfekta, ensamma arenan där naturens beständighet sakta återtar mänskliga strävanden.

Fångenskapens arkitekt

I mitten knäböjer en figur som är muskulös och kraftfull, men ändå djupt sårbar. Hans hud bär de fysiska spåren av hans strider, täckt av ärr som vittnar om djupa inre kamper och självförvållad smärta. Med sitt långa hår som faller som en ögonbindel, är hans blick dold, och endast hans intensiva fysiska ansträngning syns. Han håller en massiv träslägga, redo för en brutal handling att driva en tjock metallpåle i den oförlåtande marken. Denna påle förankrar en tung silverkedja som är hårt fäst runt hans egen hals. Denna paradox gör konstverket djupt tryckande. Mannen är både arkitekten bakom sitt fångenskap och fången själv.

Att Fixa ett Tillstånd

Berättelsen som ARJAN SPANNENBURG förmedlar med DRIVEN är en av självförvållade kedjor. Den visualiserar den smärtsamma verkligheten av självskada, av att underskatta sig själv, och tvånget att fängsla sig själv på en plats där man inte verkligen vill vara. Drivet av en inre kraft, tar subjektet hammaren för att binda fast sig själv. Duken bär löftet om framtida slag och den kliniska kylan av kedjan mot rå fysisk ansträngning. I slutändan avslöjar konstverket att i denna hårda verklighet är den enda beständigheten den smärta vi väljer att tillfoga oss själva, vilket säkrar dess obestridliga plats i betydande nutida konstsamlingar.